I samband med en specialvisning av Every Face Has a Name i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm (mars, 2015) var kritikern och författaren Leif Zern inbjuden för att dela med sig av sina reflektioner om filmen. Läs dem i nedskriven form här.

EVERY FACE HAS A NAME

av Leif Zern

Vad är ett ansikte?

Efter att ha sett “Every face has a name” vill jag först bara vara stum.

Jag har sällan sett en film som på samma djupt gripande sätt talar för sig själv. Som egentligen inte kräver några förklaringar. Vad kan man tillägga som inte trasar sönder den värdighet som talar ur dessa anonyma ansikten som snart lämnar sin anonymitet och får – som filmens titel säger – ett namn?

*

Vi har väl alla sett dokumentärer med ett liknande innehåll, med fångar som befriats ur läger och som nu “fångas” på ett annat sätt, av kameran som råkar finnas på plats och får tiden att stå stilla. Men då handlar det nästan alltid om grupper av människor. Så brukar det vara i historieböckerna också. Grupper av anonyma varelser.

Det mirakulösa med “Every face has a name” är att individerna träder fram ur gruppen. Det sker på olika sätt , dels naturligtvis när någon av de intervjuade personerna får syn på sig själv eller någon annan person de känner igen i filmerna från 1945. Och talar om vad den personen heter. – Och därefter namnet som skrivs ut i bildrutan, som en födelseattest.

Men denna individualisering sker även på ett annat sätt. På samma gång som kameran stannar upp inför flyktningarna och fångar dem på bild, så stannar flyktningarna upp och ser in i kameran. Vi ser dem – och samtidigt drabbas vi av en bestämd känsla av att de ser oss.

Detta händer hela tiden i Magnus Gerttens film och det får mig att tänka på att vi ofta har talat om Ingmar Bergman i det här kyrkorummet. Ingmar Bergman som i en av sina böcker skriver “mest ansikten” – Bergman som i sin filmkonst varit förhäxad av skådespelarens ansikte, som gjort en film som heter “Ansiktet” och en serie som heter “Ansikte mot ansikte” och som i en av sina märkligaste filmer, “Persona”, låter två ansikten glida samman till ett enda ansikte, Liv Ullmanns och Bibi Anderssons.

Bergman och Gertten filmar naturligtvis på helt olika sätt – ändå går det inte att bortse från den gemensamma källa som jag tror att man måste ta hänsyn till för att förstå den starka effekten i deras filmer. Vi ser – och blir sedda.

För Ingmar Bergman var skådespelaren en förbedjare. Det var genom att försöka komma skådespelarens ansikte så nära som möjligt, så tätt inpå ansiktet som möjligt, som han bad om en förvandling. Just i det ögonblicket är det som om allt annat blir oviktigt, inte minst det som han annars är så upptagen av: kriser, skräck, det egna jaget.

**

Magnus Gerttens film får mig att återvända till min inledande fråga: Vad är ett ansikte?

Jag gick till Nationalencyklopedin och slog upp ordet “ansikte”, det vill säga det fanns inte där. Uppslagsordet “ansikte” existerar inte i första bandet av min tjugobandsupplaga av Nationalencyklopedin.

Då gick jag till Gamla Testamentet där ordet ansikte förekommer mer än två tusen gånger. Det hebreiska ordet för ansikte, panim, är emellertid pluralis och används i flera olika sammanhang och i förbindelse med prepositioner som ger det nya innebörder. Panim kan översättas med ansikte men också med blick, person, utseende, yta (som i havets yta).

Detta säger något som jag tror bär på en stor sanning. I Andra Moseboken läser man att Herren talade till Mose “ansikte mot ansikte, som en människa talar till en annan”. Så ändrar sig Herren och tillägger: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva”.

Det är inte det enda exemplet på hur Bibeln håller tanken på det levande ansiktet öppen. Det kan inte uttömmande beskrivas – kanske har Nationalencyklopedin på sitt sätt rätt när den tiger om saken.

Det fanns en vetenskap som heter fysionomik, ungefär konsten att läsa ett ansikte – och framför allt läsa in en karaktärsegenskap i ett ansikte, en passion eller liknande hos en person med ett visst utseende. I dag vet vi att det var en skenvetenskap. Dessa klassificeringar av mänskliga fysionomier, från antiken och renässansen till 1800-talets – och 1900-talets – rasbiologi. Fysionomier som ansågs skvallra om allt från girighet till kriminella böjelser.

Men idén har ett starkt grepp om oss. Vi vill att man ska kunna se på en människa vem hon är. Magnus Gerttens film befriar oss från alla sådana villfarelser. Visst känner vi igen ett leende och vill själva le, en orolig blick, ett granskande öga… vi kan inte veta mer än vad vi ser, för vi vet ingenting om vad som händer i nästa ögonblick, utanför bilden, före eller efter bilden. Men vill veta, vi vill se.

Jag tror att Ingmar Bergman skulle ha tyckt mycket om Magnus Gerttens film. Och känt igen någonting där – en bön om någonting annat.

***